Man kunde ställa klockan efter honom. Han använde själv titeln hökare. Inne i butiken såg det ut som man nuförtiden kan se i museibutiker. I taket hängde olika redskap och allehanda köksattiraljer, vispar var frekventa, de måtte ha varit en stor förbrukningsartikel i hemmen. Den dunkla belysningen var några lampor av skomakartyp.

Nästan alla varor var i lös vikt. Kaffe maldes på en stor handvevad röd gjutjärnskvarn. I passagen mot gården hade han stora mjölbingar med vete-, råg- och kornmjöl. Köpte man mjöl kunde det hända att uppskopningen vid mjölbingarna ackompanjerades av hökarens kraftiga stampningar i golvet. Det var när han upptäckte något kryp i mjölet och stampade ihjäl det. Längst bak i svalen mot gården fanns de övliga fotogenfaten.

Fotogen var en vanlig vara till många hushåll. De flesta typer blev då populära för matlagningen, elektriska kokplattor fanns visserligen men på många ställen var ledningsnätet inte dimensionerat för sådana belastningar.

Att det inte blev några eldsvådor på Öster på fotogenkökens tid är underligt för inte var man särskilt varsam med dem. Farligaste momentet var ju tändningen, det var lätt hänt att man spillde rödsprit.

Holmströms butik var en hållplats för den enda buss, som passerade Öster på färd till Rogsta och Arnöviken längs Långgatan - Djupegatan. En tur in på morgonen och en tur ut vid femtiden på kvällen. Butiken var improviserad väntsal för de få passagerare, som klev på där. Långgatan var enda framkomliga vägen österut.

Under 40-talet började nedgångens tid för Holmström, konkurrensen från andra butiker blev för hård och han orkade inte modernisera verksamheten. Men han härdade ut rätt länge trots att sortimentet i butiken sinade. Kom någon kund in i butiken och ville ha ett paket smör eller margarin eller något annat, som inte fanns inne blev svaret: "Kommer strax".

Holmström smet ut bakvägen, tog sin gamla cykel med den lustiga sadeln, äntrade cykeln bakifrån genom att sätta vänstra foten på den förlängda bakaxeln och sparka iväg för att sedan dra sig upp på sadeln. Han svischade iväg till mejeributiken på Storgatan eller till Ruben Åslund eller Sem Svensson och inhandlade de önskade varorna. Några minuter senare var han tillbaka något andfådd till en nöjd kund. Kundservice !

Så där kunde det ju inte pågå så länge varför Holmström sålde butiken till John E Viklund, som hade en butik vid fisksundet och en på Breda Gatan. Viklund var inte heller någon förnyare men en total omdaning och uppryckning kom när den yngre Gunnar Pettersson tog över verksamheten. Han moderniserade butiken och den fick ett uppsving under ett antal år innan butiken skadades allvarligt vid en brand någon gång på 50-talet. Därefter upphörde affärsrörelsen.

Under Holmströms tid - det var under de första krigsvintrarna, - "uppfann" vi ungar tefaten att åka på i backarna. Vi kom på att Kungsörnens ovala emaljerade kupiga skylt var perfekt för ändamålet. Även den rektangulära Persil-skylten var bra. Den långsmala skylten med Pellerins Margarin blev en jättefin långbob. Att Holmström blev ledsen är ett milt uttryck och vi höll oss undan länge tills stormen bedarrat. Vårt tilltag var inte vidare vänligt mot den snälle Holmström.

Besvärsgatan

Nu drar vi oss österut mot Besvärsgatan och passerar till vänster Skoglunds fastighet och till höger "Sme-Jonke"s gård.

Sme-Jonke - G W Johansson var hans namn - var smed och hade sin smedja i en grusgrop i kanten av Rummelkullen. Johansson var en färgstark person med temperament och en mycket skicklig smed. Han var bl a mycket duktig på att smida bladfjädrar till bilar och vagnar. Bilverkstäderna i staden anlitade honom i stället för att montera fabriksfjädrar särskilt när de behövde kraftigare fjädrar. Johanssons hade också en stenmangel inne på bostadstomten.

Vi ungar "roade oss" genom att kasta ned snöbollar eller tallkottar genom rökfånget/skorstenen på smedjan. Det var lätt eftersom den låg nere i grusgropen. Våra projektiler hamnade rakt ned i ässjan och gissa om smeden kom ut med fart och svart i ögonen men vi hade reträtten klar och hann undan.

Mittemot den Högstedtska gården i det nu så hiskeliga kvarteret Seglet bodde en fiskare Bennett på Kråkön. Mot Långgatan på samma sida låg så det stora gula industrihuskomplexet. Där har varit bl a en elfabrik och flera andra verksamheter men det var före vår tid. Nu - på vår tid - fanns Centralbageriet inrymt i fastigheten. Det var ett leveransbageri, där bröderna Johansson bakade den mycket populära Ce-Be-limpan samt mazariner och pepparkakor.

I hörnet på industrifastigheten satt ett brandalarmskåp med en skylt: "Krossa glaset. tryck på knappen, invänta brandkåren. Missbruk beivras". Vad "beivras" betydde hade vi inte riktigt klart för oss men vi förstod att det var något hotfullt. Nog kliade det i fingrarna på ungarna att göra ett försök för att se vad, som skulle hända men vi lät det vara. Däremot hände det att någon tog sig in i klockstapeln vid Varvsgatan/Djupegatan och slog på malmklockan däruppe, det är visst den klockan som finns i stadhusparken.