Kålhagen och gärdena bakom hade tidigare varit en havsvik och var ännu på vår tid ofta delvis vattensjuk. Från Kålhagen hade tidigare runnit en bäck eller å ner mot Storfjärden ungefär mitt emellan Fiskargatan och Kavelbrogatan och över ån hade det varit en kavlad bro, som sedan fick ge namn åt gatan. Resterna av ån bildade på vår tid ett brett och djupt dike som det på vårarna var väldigt spännande att prova stövlarna i. Proven slutade alltid med att man kom hem dyblöt om fötterna. Diket fortsatte ner till fjärden i en kulvert, som visst finns kvar än i dag.

På Kålhagen intill Lutherska bönhuset fanns ett stort lagermagasin där Billönnbergs förvarade beg. bilar. Vid sidan av magasinet var en öppen plats där vi sparkade fotboll. Målställningar spikades ihop av alslanor, som snoddes vid Rummelkullen. Då fanns inget kommunalt stöd för ungdoms- och idrotts-verksamhet, utan vi fick fixa allt själva.

På Fiskargatan 12 bodde Winqwist. Han var snickare men tillverkade även flaggstänger. Tillverkningen skedde helt för hand under bar himmel i brandgatan mitt i kvarteret där han hade ett lager av ringbarkade granstammar. När en stång skulle levereras kom åkare Lundholm med häst och två hjulpar, som fästes vid den ofta 15 meter eller längre stången.

Mitt i samma kvarter bodde Hjalmar Skoglund, fiskeriinstruktör med skärboning på Kråkön liksom andra Skoglundare. Sonen Gösta Skoglund var lärare i Umeå men också riksdagsman och kommunikationsminister på Erlanders tid.

Åter vänder vi oss mot fjärden där den skymtade mellan de gula magasinen och inramad av de höga popplarnas grönska vid Hamngatan. Dessa popplar var mäktiga och gav atmosfär åt gatan. Synd att de försvann men de måste kanske bort för att de
började angripas av röta eller var i vägen för trafiken. Men nog borde de fått stå kvar längs hamnplanen.

De gula hamnmagasinen, då var de tre, det närmast Sjögatan förstördes vid en brand på 50-talet. Magasinen användes av flera olika grossistföretag främst för livsmedelshandeln.
Det här var före centrallagrens, långtradarnas och logistikens tid.

I magasinen fanns bl.a. C Alf Ohlsson, L E Formgren och "Persson bakom vägga". Många av de anställda i företagen bodde i Fiskarstan.

I en röd låg kåk på Storgatan 64 bodde en familj Skoglund, fiskare på Kråkön.(bild, klicka här) Eftersom gatan hade fyllts upp kom huset att ligga med fönstrens under-kant i gatunivå, vilket var ett problem inte minst vid snöplogningen. När familjen flyttade blev huset en vävstuga där Aina Näsberg (på Hemslöjden) skapade massor av vackra vävnader.

Hörnhuset Storgatan 17, den Sjökvistska fastigheten, ser ut som det gjorde på vår tid, likaså sidohuset på Fiskargatan. I hörnan hade Kooperativa haft en butik men på vår tid hade fru Bohlin en tobakshandel där. (bild, klicka här) Hon var också tipsombud och på onsdagar före stängningsdags var det kö med förhoppningsfulla tippare. som skulle lämna gula stryktipskuponger eller blå sifferdito. På taket av huset fanns en stor järnkonstruktion för televerkets trådnät.

Mot Fiskargatan fanns på vår tid en stor dubbel träport och en mindre sidodörr i planket. Det var populärt för oss ungar att rida på portarna och svänga med dem. Men det hände en olycka ! En av pojkarna fastnade med handen i porten och vips var långfingret avklippt vid yttersta leden. Han sprang hem med det blödande fingret i munnen. Vi andra stod länge kvar och stirrade på fingerstumpen som låg kvar i gruset.

En lustig händelse inträffade i den Sjökvistska fastigheten, hos en av familjerna i huset. En dammsugarförsäljare från Electrolux skulle kränga en dammsugare. Han strödde ut aska, sot, sand, skräp och annat i lägenheten för att demonstrera maskinens förträfflighet. Men dammsugaren startade inte. Det var likström i huset - som i nästan alla hus på öster då. Dammsugaren gick bara på växelström så försäljaren fick slokörad packa ihop sina prylar och skicka dit en städerska för att ta hand om allt han strött ut.

Nästa hus ovanför inrymde Liljeréhns Hembageri, senare Sörens. (bild, klicka här) Kringlan ovanför dörren var skylten, som visade vägen. När man öppnade dörren ovanför de fyra stentrappstegen pinglade den lilla klockan där den hängde i sin fjäder för att varsko innehavaren eller något av biträdena längre in i huset.

Butiken hade en disk med en glasfront, bakom vilken allehanda färska småbröd och kakor spred en ljuvligt frestande doft. På de snedställda hyllorna bakom låg limpor, skrädkakor, frallor, och vetebröd och lockade. Där stod också plåtburkar med fällbara glaslock med mer hållbara kakor.

Råglimporna och särskilt skrädkakorna hade en alldeles speciell smak och arom hos Liljerèhns.