I hörnan mot Långgatan låg nästa fik, Café Svalan. På övervåningen i huset bodde konstnären och möbelarkitekten Frans Hedblom, bror till möbelfabrikören på Långgatan 11. Konstnären och läraren Isidor Woxberg bodde också i huset.

På norra sidan av Långgatan låg Snus-Friskens pampiga fabrikörsbostad. Innan den försvann innehades den av grosshandlare Lundström. Det är ofattligt idag hur man kunde förstöra denna byggnadsskatt.

Längre ned, på Tullgatan 10 bodde åkare Boström - en till det yttre kärv och vresig person men innerst en godmodig och snäll farbror. Han körde virke och byggmateriel åt bröderna Wästbergs byggvarufirma på Storgatan med sin stora apelkastade ardennerskimmel Mussolini - vilket namn på en häst, kanske tyckte han att hästen var lika pompös som sin namne. Hästen hade han i stall vid tråddrageriet invid Köpmanberget. Hans fru hade en strykinrättning i bostaden.

I östra hörnet där Gravelej (bild, klicka här) nu har sin bostad låg Hedbloms Möbelfabrik och Butik. De tillverkade eleganta möbler och inredningar av alla slag och material.

Kronobodgatan

Nu drar vi oss österut på Långgatan och stannar till i korsningen av Kronobodgatan. Mot norr hade vi till vänster i hörnet John Larssons Finbageri. ( bild, klicka här ) Butiken låg i hörnet medan bagerilokalen låg till vänster om portvalvet. Fastigheten ägdes av tant Gahm, henne var vi lite rädda för, hon gick jämt i svarta fotsida vida kläder, framåtböjd och med en stor svart hatt på huvudet och såg skrämmande ut.

I det mindre huset med adress Kronobodgatan 18 bodde hamnarbetarbasen Gustav Wannberg. Han såg till att fartygen vid kajen lossades och lastades med en någorlunda fast kår av hamnarbetare och med tillfälliga inhoppare när fartygen hopade sig. I huset fanns en tvättstuga där en kvinna tragiskt omkom när hon skulle lösa fläckar med bensin på några arbetskläder. Bensinångorna antändes av brasan under bykgrytan med en våldsam explosion.

Hamnarbetarna hade det kärvt mellan påhuggen, särskilt på vintern då hamnen var stängd av is i flera månader. Snöskottning var ibland det arbete de kunde få men det var också sporadiskt. Det här var ju långt innan Åhman-lagarna kom till.

Det fanns en hamnarbetare, som kallades för Lång-Ossian. Han gjorde skäl för namnet. Han var lång och stor och dessutom enögd som Oden. Det berättades att han och hans kompisar brukade gå till Filadelfiakyrkan ibland om vintrarna när det var svårt med försörjningen. De gick inte dit för att bli frälsta, ja, inte heller för att höra Guds ord. Nej, de genomled mötena för att få kaffe med dopp efteråt. Men en gång lystrade dom på predikantens ord när han började tala om att han såg ett stort vitt frälsningens skepp komma närmare. Då kunde Ossian inte hejda sig längre utan hov upp sin djupa stämma, som var rostig inte bara av kylan ute: "Sir du för faen ingen kolbåt komma så att man kan få jobb ett tag". Ett kollastat fartyg gav flera veckors smutsigt, hårt och slitsamt jobb men det gav ju pengar i fickan.

Tittar vi mot hamnen längs Kronobodgatan har vi närmast på höger sida huset ( bild, klicka här) där fiskhandlare Berglund bodde. Deras fiskaffär låg vid kanalen i samma lokaler där båt- och motorhandel bedrevs under samma familjenamn.

Det är f ö märkligt att det i denna kuststad med vana vid fisk inte längre finns någon specialiserad fiskaffär. På 30- och 40-talen fanns det tre fiskaffärer nere vid fisksundet - Berglunds, Fisklaget och Södergranns. Dessutom fanns det flera kringvandrande försäljare, som gick runt i stan och bjöd ut "FÄÄÄRSK STRÖÖÖMMMING". Dom hade dragkärror med ett par strömmingslådor på, som dom tidigt på morgonen köpte in vid strömmingssundet.

Ett par av dessa fisknasare var Svanberg, han höll till på Väster medan Lundh hade Öster och Bränslet som sitt distrikt. Lundh gick av någon anledning under smeknamnet "nio hekto på kilot ". Hans besman var kanske felgraderat.