Maten hade man i ett skafferi och eller i en jordkällare. I många hus hade man tillgång till denna genom en lucka i golvet i köket. Det var sällan man kunde göra inköp för mer än några dagar åt gången, man hade ju inga bra förvaringsmöjligheter. Även i livsmedelsbutikerna och mjölkaffärerna var det lika illa ställt. Risken var stor att maten förfors snabbt på sommaren.

På vår tid handlade man kött hos slaktarn, speceri- och fotogen hos specerihandlaren, mjölk hos mjölkaffären och bröd hos bagaren. Systembolaget tillhandahöll de rusdrivande dryckerna mot motbok, där tilldelningen kunde vara upp till så mycket som 4 liter starksprit per månad för män förstås - kvinnorna kunde visst få en kvarts liter i kvartalet - snacka om jämlikhet. Andra drycker köpte man av utkörarna från Fridhems (Wiman), Överås (Norén) och Bryggeribolaget HBAB ("Bobbas" Johansson). Fridhems och Överås fick bara göra svagdricka och läsk.

Pilsner fick man köpa från Bryggeribolaget, men bara om man beställde per telefon på bryggeriet. Minsta tillåtna leveransmängd per beställning var en "långsoffa" d v s 50 st. 33 cl flaskor. Detta var för att hindra ett olämpligt ölpimplande. Pilsnern var väl ungefärligt jämförbar med dagens klass II á 2,8 %. Eftersom få också hade telefon var det ett hinder för ölinköp. Men visst hände det att "Bobbas" smög med några biror tillsammans med den vanliga fem- eller tio-liters damejannen med svagdricka. Utkörarna hade givetvis häst och vagn. Bryggeribolagets "Bobbas" satt på en kraftig grönmålad vagn med en vevbroms uppe på kuskbocken. Längst bak hängde några isblock i timmersaxar för leverans till dem, som hade ett isskåp eller till mjölkbutikernas vattenbassänger.

Tobak och tidningar köptes hos fru Bohlin på Storgatan eller i Sandbergs kiosk. Fru Bohlin hade ett stort sortiment av spännande tidningar och man passade på att tjuvläsa några när det var kö för tipset.

Det fanns också en annan kringföringshandel än öl, läsk och strömming. Ännu mot slutet av 30-talet var det många, som hade en mjölkbonde, som varje dag kom in med dagsbehovet av mjölk. Dessvärre var den mjölken opastöriserad och det är troligt att många tuberkulosfall berodde på bonnmjölken.

En mjölkleverantör var Eriksson - en småbrukare från Fiskeby. Han hade förlorat vänstra armen vid en tröskningsolycka och hade en protes med en krok i stället för hand. Kroken var praktisk att hänga mjölkhämtarna på. Han cyklade varje dag året runt i ur och skur in till stan för att leverera 2 - 3 liter mjölk till fem - sex hushåll. Vem skulle göra det i dag.

Lantbrukare kom särskilt på höstarna in och knackade dörr för att sälja potatis. En från Finflo hade specialiserat sig på tidig potatis - röpärer.
Han kom med sin häst förspänd en mjölktrilla. På flaket bakom kuskbocken hade han potatisen i jutesäckar i kappestora portioner (4,58 l) avknutna som prinskorvar i säckarna.

Andra kringföringshandlare, som åkte runt och bjöd ut sina varor, var en tid också slaktare/charkuterister från socknar utanför stan.

Ett inslag i tillvaron var när skärslipare och gårdmusikanter drog runt. La Paloma på såg med känsligt vibrato var ett vanligt och uppskattat nummer.

Det hände en mindre aptitlig olycka med latrinhämtningen en gång. Petrus Westerbring körde lasset med tunnor på Långgatan när hästen blev skrämd av något och satte av i sken. Petrus kunde inte hejda den vilda färden. När hästen var i höjd med John Larssons bageri svängde den tvärt ned mot stallet, den "bodde" hos Storsvens-Kalle vid Kotorget. Vid den häftiga svängen tippade lasset och tunnorna flög av. Flera lock slogs upp och innehållet rann ut på gatan. Brandkåren fick ett äckligt jobb med att samla ihop eländet och att spola gatan efteråt.

De kommunala avloppen från Öster gick liksom avloppen från andra stadsdelar orenade rakt ut i fjärden. Från början var det kanske inte så allvarligt när bara gråvatten släpptes ut men i takt med att vattenklosetter blev vanligare och anslöts till avloppsledningarna blev utsläppen betydligt otrevligare. Hälsovårdsnämnden förde en envis kamp mot beslutsfattarna i kommunen under många år för att få ett reningsverk till stånd. Tillståndet i fjärden blev akut när först kallbadhuset måste stängas och sedan dess ersättare Köpmanbergsbadet. Först när Malnbaden var i farozonen i början på 50-talet kom man till skott med Reffelmansverket.

Epilog

Vi, som medverkat i denna skrift och som hade förmånen att få växa upp på Öster, är nu i sjuttioårsåldern. Vi har nu dragit oss tillbaka från arbetslivet, som formade sig olika för oss. Några gick ut folkskolan på Öster och kom att ägna sig åt yrken och arbeten via den långa praktikvägen. Några fick gå i läroverket och gick en annan väg ut i livet. Flera av oss fann det nödvändigt att lämna hembygden och finns nu på andra orter. Tyvärr saknas också många av våra vänner och kamrater.