30-och 40-talen var skidornas årtionden. Vem minns inte "Hudik-trion" Nisse Englund, Herbert Sehlberg och Martin Matsbo, som tävlade för HIF. Nisse var ju bronsmedaljör på femmilen vid OS i Garmisch -36. Han och Herbert var "fabriksåkare" för Sundins. Matsbo åkte för Mickel Larssons skidfabrik (vid Kullen). De tjärfyllda skidorna var tunga och stela men lätta att grundvalla. Det var bara att värma dem lätt med blåslampa så kröp ny tjära fram.

För ytvallningen var det främst Nisse Englunds 3:an som användes mest men också Kilaforsvallan och Utterströms var populära. På skidorna tog man sig till Hedestugan om man var på det humöret. Men vi på Öster åkte ofta på Sjömanstäkten, backen vid Högliden. Vi byggde "duttar" och tävlade att hoppa långt. Backhoppning blev en rätt stor idrott i Hudik med Erik Magnussons framgångar. Det hoppades i båda backarna på Galgberget och i Fridhemsbacken. Vi prövade lilla hoppbacken på Galgberget, den stora var för farlig. Möjligen vågade vi åka ned för underbacken.

Tefaten har nämnts i samband med Holmströms affär på Långgatan. Dessa användes i backen vid Östra Skolan där vi fixade skojiga nedfarter i grässlänten ned mot ormfontänen. Rattkälkar var några barn lyckligt försedda med och de brukades för vådliga färder på Storgatan från Östra Skolan ned mot Westbergs eller Hamngatan eller på andra backiga gator. Några byggde skridskokälkar, en triangulär plattform med två uttjänta Wollertz patent baktill och en framtill, som var styrbar med en bräda på tvären. Man låg framstupa på magen och körde. När det var blankis gav vi oss ut på Storfjärden med farkosterna riggade med segel av mjöl- eller jutesäckar. Det kunde bli långa färder förbi Maln och ut mot Gackerön. Gatorna var aldrig sandade och möjliggjorde därför framfart på skenor eller medar och med kälkar och slädar.

Sparken var annars det nödvändiga och viktiga kommunikationsfordonet på vintern. "Alla" åkte spark, springschasarna hade transportsparkar med en stor lastyta fram, mammor med bebisar hade barnen i plywoodlådor på sitsen och sparkarna var antingen moderna enkla träkonstruktioner eller mera utsirade svarvade. Med sparken kunde man ge sig ut på långa färder, vid bra före var den ett snabbt fortskaffningsmedel. Man använde sparken för att forsla hem ved och varor och för att skjutsa dem, som hade svårt att ta sig fram. Man kunde till och med ragga tjejer med spark !

Skridsko åkte man mest på Kotorget där kommunen spolade en bana. Där fanns en liten värmestuga med en kamin. Banan sköttes av Elis Fjellberg, som hade för vana att köra undan ungarna med :"Väck, väck". Skridskorna, som de flesta hade var Wollertz patent, som spändes fast på foten med rem över tå och vrist. För att de skulle sitta kvar drog man åt så att blodet stockade sig i vristen och man blev snabbt kall om fötterna på grund av den strypta cirkulationen.

När sparken inte kunde användas var det apostlahästarna som gällde för de flesta. Cykeln var givetvis vanlig men på 30-talet var det nästan bara männen/gubbarna, som hade cykel. Många kvinnor hade aldrig lärt sig cykla och cyklar till barnen hade man nog i allmänhet inte råd med. Barnen fick i bästa fall ärva pappas gamla uttjänta hoj när han fick råd att köpa en ny. Ungarna lärde sig att cykla på en herrcykel genom att ha ena benet under ramen.

Så gott som alla ungar på Öster har åtminstone någon sommar jobbat som springschas åt någon handlare. Lönen var mycket låg - någon krona om dagen kunde det bli.

Bostäder m m

Bostäderna på Öster bestod i många fall av ett rum och kök eller ett stort kök och en liten kammare. Ett mindre antal hade större bostäder, kanske en två-rummare. På 30-talet skedde uppvärmningen med ved eller kol i köksspisen och i en kamin eller kakelugn. Vattenburen centralvärme började väl komma i slutet på decenniet men blev inte mera allmän förrän in på 50-talet. När man gick runt på Öster på eftermiddagar och kvällar kunde man överallt höra hui, hui, hui .... från vedbodarna där männen stod och sågade ved. Man var helt beroende av veden, som man köpte i meterlängder eller som långved från någon bonde utanför stan.

Det skojades med att man kunde se hur det stod till i familjerna genom att titta i deras vedbodar. Där veden var välhuggen och exemplariskt staplad var det förmodligen inte så bra med friden i familjen men där veden var slarvigt inkastad och huggen bara för det närmaste behovet var förhållandet synnerligen gott mellan makarna.

Man kunde också köpa knubbved från sågen, det var avkap från plank och det var ett bekvämt hanterligt bränsle, som dock brann ut fort. Knubbveden fick man levererad av utkörare från sågen i stora vagnar med höga räcken på flaket. Fiskarbefolkningen samlade vanligen drivved för sina behov ute på skären och fraktade hem den till stan i sina båtar. Det gick ju regelbundet timmersläp längs kusten och det tappades mycket timmer, som fiskarna bärgade.

Bostäderna var enkelt utrustade med nutida mått mätt. Där vatten var indraget fanns det en kran med slasktratt i köket. Varmvatten fick man ur kopparbehållaren vid sidan av vedspisen. Tvättställ och vattenklosett var ovanliga.Man hade torrdass vid vedboden på gården. Kylskåp och frys var nästan okända företeelser på Öster.