Ett tag blev vi bitna av modellflyg. Vi rekvirerade Clas Olssons och Wentzells kataloger och drömde om att bygga häftiga maskiner ur katalogerna. Men det stannade vid att några köpte "Tummelisa". Det var en balsapinne med tunna flak av balsa till vingar och stabilisator. Motorn var en gummisnodd. Riktig fart på modellbyggandet och flygandet blev det när vi kunde köpa byggsatsen "Spets Special" hos Spets Herrekipering på Storgatan. Det var en "riktig" modell, som byggdes av limmade balsastickor och kläddes med japanpapper, som lackades med zaponlack. Balsalim tillverkades av celluloid, som smältes i aceton.

Tjejerna lekte ofta med sina bollar. Dom hade 3 - 4 stycken i nätkassar. Hopprep och slängrep hörde också till deras värld.

Knivarna var även ett spelredskap. Vi spelade kniv på någon gräsmatta. För den, som inte vet hur det gick till kan berättas att man började stående med att sätta knivspetsen mot tummen och lät kniven tumla mot marken - minst en volt skulle det vara. Kniven skulle hamna med spetsen i marken och stå så att man minst kunde föra in två fingrar på kant under änden på knivskaftet. Om så var fallet fick man fortsätta till nästa moment, som var kniven på nästa finger o s v tills alla var avklarade.

Sedan fortsatte man med handleden, armbågen, axeln, pannan framåt och nacken bakåt. Därefter följde frivolten d v s man höll kniven i skaftet med bladet från sig och kastade lätt upp kniven i luften varpå man skulle snärta till skaftet så att kniven snabbt roterade mot marken. Nästa moment var i knästående. Först gjorde man en handvändning med kniven, sedan följde snusdosan då man lade kniven på insidan av den knutna handen och snabbt vände den.

Det sista momentet var harsprånget då man satte kniven i marken och med en snärt med handen skulle få kniven att virvla iväg så långt som möjligt och naturligtvis landa på spetsen. När man misslyckades i något moment gick turen till nästa spelare o s v. Den, som först klarade harsprånget, var vinnare.

Hartsfiol praktiserades ibland mot någon tjej. En björntråd fästes i smyg i kvällsmörkret i fönsterbågen med ett häftstift. Tråden spändes hårt till något skydd och sedan gned vi en hartsbit mot tråden så att det tjöt och gnisslade inne i huset.

I augusti/septembermörkret pallade vi äpplen hos Winqvist på Trädgårdsgatan. Han hade många fina äppelträd på tomten och de hängde ut över gatan. Men han vaktade sina träd så man fick vara snabb.

Det var en lös men dock sammanhållning mellan oss ungar på Öster. Vi höll ihop mot attacker av ungar från andra områden. Ibland blev det till rena skärmytslingar men vad vi bråkade om var det sällan någon som visste. Ängsbacken var ett barnrikt område och med ungarna därifrån kom vi inte riktigt bra överens. Vi brottades man mot man och vi hade snöbollskrig och vi besköt varandra med slangbellor.

Den ultimativa fighten mot Ängsbacken skulle bli det stora slaget på Indianberget bakom Skeppsdal. Alla hade sett Robin Hood-filmen där man pucklade på varandra med långa käppar eller påkar. Vi skulle göra likadant. Men vi var lite fega och kanske under-bemannade i förhållande till Ängsbackens styrkor. Därför lierade vi oss med ett gäng tuffa killar från Varvet, vilka vi hade goda relationer till.

Vi tågade i samlad tropp till den avtalade krigs-skådeplatsen uppe på toppen av berget. Vi hade beväpnat oss med långa alruskor på Rummelkullen. På baksidan av kullen mot Skeppsdal växte albuskarna högt. Harald Westerbring hade en svinstia där, som han födde upp en hushållsgris i varje år.

Men när vi mötte fienden på berget tvangs vi snabbt till en snöplig reträtt mot och ned för bergkanten. Fienden hade bättre vapen. De hade grova stänger och påkar och våra veka slanor var inget mot dem. Uppgörelsen påminde lite om slaget på Tegelbacken som Olle Adolfsson sjungit om.

Vintrar

Vintrarna som vi minns var alltid mycket snörika, kalla och långa. Det fanns nog motsatsen också men dem minns vi inte. Gatorna plogades av kommunens lastbilar med en frontplog och en sidoplog. Smalare gränder och gator plogades med en larvbandsförsedd traktor, ett stridsvagnsliknande monster som mera rev sönder körytan än lämnade den farbar. Åkare deltog också med träplogar efter hästar. Snön vräktes upp mot husväggarna och ibland stod drivorna så högt upp på fönstren att man måste skära ut gluggar för att kunna se ut.

Snön var inte bara till ohägn, bostäderna var ofta kalla och dragiga och när snön pressades eller skottades upp på väggarna förbättrades isoleringen avsevärt. För oss ungar var snön välkommen, den gav nya möjligheter till lekar och idrott. Skidor först och främst. Om man inte fick skidor på annat sätt kunde man köpa ett par Sundins tjärfyllda björkskidor på deras lager för en rätt billig penning. Fick man tag i ett par lite omaka eller utskott kunde man få det för någon krona. Skidbindningarna var vanligast av patenttyp med rem och spänne runt klacken. De, som ville vara lite bättre, hade Bodenbindningen, två klämmor framtill, som hölls ihop av en rem. Ännu snobbigare var rottefellan, som var en bygel, vilken klämdes fast i framänden på skon mot en taggig spärrhake.