Långgatan

När vi nu står på höjden och tittar ner längs Långgatan kan vi försöka framkalla hur det kunde se ut på denna gata och andra på Öster. De kallades visserligen gator men var mer att likna vid byvägar. Alla var grusbelagda. Asfalten slutade med en tvär kant vid Kronobodgatan på Storgatan. Det fanns antydningar till gångbanor men de var bara ogräsbevuxna områden utanför körbanorna. Det, som skulle varit rännstenar, var bara rännor eller grunda diken i gruset.

Förresten behövdes inga gångbanor, trafiken var obetydlig. På 30-talet fanns bara ett par personbilar på Öster, Sme-Jonke hade en av dem, en Opel mod -38. Trafiken på Långgatan begränsades till Arnö-bussen och till någon enstaka lastbil med ved eller kol. Annars var det hästtransporter, som gällde. Åkare Sandström vid Galgberget kom ibland med sin stjälpflake och tömde soptunnorna, Petrus Westerbring körde latrintunnor för Storsvens-Kalle, lantbrukare körde förbi med häst och vagn på väg till mejeriet. Det var folket på Öster som "ägde" gatorna, kom något fordon var det bara att kliva åt sidan.

Lekar och bus

Gatorna var ungarnas plats i stor utsträckning. Vi höll visserligen till på hamnplanen och på Kålhagen och på den skogklädda Rummelkullen där vi byggde kojor. Men vi var också dåtidens gatubarn om uttrycket tillåts.

Vi träffades i någon gatukorsning och bestämde vad vi skulle hitta på. När höstmörkret satte in samlades vi vid någon lyktstolpe, som spred ett svagt ljus från den kinahattsinspirerade skärmen högt uppe i den böjda stolpens topp. Det stod en stolpe vid varje gatukorsning men ljuset orkade bara lysa upp korsningen.

Vad gjorde vi då ? Fotboll sparkade vi så klart, flera av grabbarna blev så småningom upptagna i de stora lagen HIF och STRAND. Men innan dess var det på en lägre nivå. Någon med kontakter till klubbarna kunde ibland komma över en uttjänt matchboll där lädret var nött så att det liknade sämskskinn och hade hål så att den röda blåsan tittade ut. Med skomakare Sjömans hjälp blev lädret helt och med reparationslappar lagade vi blåsan när den inte höll tätt.

Den tredje klubben med fotboll - ABK - var inte särskilt ansedd på vår tid, den var en sågverksarbetarklubb, som fick hålla till på den plan de gjort själva vid Håstavillorna. ABK var inte fina nog att få använda Glysis - men dom har ju tagit skadan igen på senare år.

Självklart spelade vi kula - det var vägg, triangel, grop och fyrapyrra eller storpyrra.

Vi spelade också tennis, ja just det, tennis långt före Björn Borg. Fast racketar hade vi inte och inte heller något nät. Vi spände ett snöre tvärs över gatan mellan ett par stuprör och använde hemgjorda "sältor". En sälta var en fyrkantig träplatta med ett handtag mitt på en sida. Plattan gjordes av entums virke och så bred som virket möjliggjorde. Bortslagna tennisbollar hittade vi i buskarna utanför tennisbanan intill Kotorget. Vi var dåliga på tennisreglerna och hade svårt att komma överens vad förddelin och förddelut betydde och det där med jos var krångligt. Vi kom nog aldrig längre än till gajm. Säätt låg utanför vår räkneförmåga.

Småungarna lekte kuppa medan äldre på varma höstkvällar lekte jaga eller storjaga,en lokal variant av rymmare och fasttagare. Vid jaga delades deltagarna - killar och tjejer - i två lag. Det ena laget skulle gömma sig inom några bestämda kvartersblock. Var det få deltagare blev det jaga inom några få kvarter och om vi var fler blev det storjaga inom ett större område. Det fanns massor av gömslen på Öster.

Smögorna mellan fastigheterna var populära att smita in i. Om en kille och tjej gömde sig tillsammans hände det nog att det utväxlades en och annan blyg puss. Det jagande laget skulle leta rätt på rymmarna och när man samlat in tillräckligt många vrålade man "glyyyyken" så att de boende öppnade fönstren och bad oss hålla käft.

Vi snickrade våra leksaker i källare och vedbodar. De flesta av oss grabbar har flera ärr i vänster pekfinger där kniven oftast hamnade när den slant i virket. Kniv hade alla, det var nästan ett måste att ha en scoutkniv vid sidan i bältet. Men kniven var bara till för fredliga praktiska behov, tälja, sprätta upp en abborre, peta naglarna och att "spela kniv" med.

Ofta täljde vi slangbellor av grenklykor, som vi snodde på Rummelkullen. Till bellorna använde vi vad vi kunde få tag på i gummiväg. Bra snärt blev det av bilinnerslang, som vi kunde få hos vulken vid Snus-Friskens. Men det gummit höll inte så bra, det var ofta sprött och uttorkat efter många mil i ett däck.

Bättre var om man kom över en lång bit ventilgummi, som man parallellkopplade tre eller fyra av. Allra bäst var dock det gummi man kunde köpa hos H E Adamssons sjukvårdsaffär på Storgatan intill Statt. Nej, missförstå inte, det var inte den sortens gummi av märket Venus som användes i filmen "Kådisbellan". Vi kom aldrig på att det gick att använda - förresten hade vi aldrig vågat. Det fanns hos HEA ett slags smal slang av fint naturgummi - det kallades för di-gummi och var suveränt till bellorna.

Till projektilhållare användes nästan uteslutande skoplösar, som vi skar ut från i bästa fall gamla skor.